Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av carin johansson - Torsdag 6 april 11:33

... till det yttersta... Kan man ibland hamna i funderingar kring livets mening...


Denna sista veckan, har mentalt varit en pröving... Kantad av nattsvart, outgrundlig sorg...


I söndags skedde en fruktansvärd olycka, där 52 ungdomar i från vår kommun, kastades in i en tragedi genom en tragisk bussolycka... 3 ungdomar omkommer... Och åtskillga skadas svårt... En tragedi så svart och så sorglig att det stundtals varit svårt att ens andas... Då vi lever i en liten kommun, så har vi alla på något sätt anknytning till någon som är drabbad... Och vi känner, vi lider och vi gråter med er som har förlorat ett barn... För er vars barn som på ett eller annat sätt är drabbad och inblandad...


 


Det går inte ens att njuta av våren som den här veckan har gjort intåg med sol och blåsippor... Det som i vanliga fall, får mig att sjuda av lycka inför kommande årstid... Men nej, det går inte att känna glädje...


Som extra pröving, den här veckan, så var det i tisdags dax att säga farväl till Affi... Som förlorade kampen mot den där tumören i hjärnan... Affi som så tappert höll humöret uppe... Affi som kämpade in i det sista... Men till sist fick ge vika... Fy faan, vad orättvist...


Jag kommer igen, men just nu måste jag bara få gråta lite...


Och jag väljer att citera Ann-Sofis kloka bror Klas-Göran, som skickade med oss en så fin uppmaning efter begravningen:

"Lev här och nu. Gårdagen kan vi inte göra ogjord, om i morgon vet vi inget, hur vi än planerar. Ta hand om er. Och glöm inte att säga orden: JAG ÄLSKAR DIG!"

ANNONS
Av carin johansson - Fredag 24 mars 15:22

Ni som har hängt med, kommer kanske i håg att jag startade den här bloggen från allra första början på grund av min sjukdom, mikroskopisk polyangit. När jag insjuknade år 2005, så kände jag mig så extremt ensam med den här diagnosen... Det fanns verkligen INGEN som jag kunde dela det med eller höra efter vilka erfarenheter de hade... Jag fick knappt träff på Googel....   


I dagens läge är det annorlunda... Med sociala medier så är det betydligt lättare att komma i kontakt med människor i samma situation... Och jag inser när jag tar del av andras historier och erfarenheter, att jag är otroligt lyckligt lottad!


Jag har haft en extrem tur i mitt sjukdomsförlopp...


Som sagt, jag insjuknade år 2005. Läkarna valde en ganska aggresiv medicinering, då jag var rejält dålig... Sjukdomen gick i remission och visade ingen aktivitet, så när som på mina antikroppar... Dessa värden ville inte sjunka ner i 0... På grund av att jag hela tiden påvisade antikroppar i mitt ANCA-prov så valde läkaren att hålla mig kvar på Imurel i 10 år... För två år sedan så sattes Imurel ut... Min läkare var orolig för bakslag... 1 år efter utsättandet av Imurel så hade mina antikroppar ÖKAT, vilket inte är så bra... Så jag ljuger om jag påstår att jag INTE var lite orolig inför årets kontroll... Åt vilket håll hade mina antikroppar tagit vägen?!....

 


I förra veckan var det så dax... Jag talade om för läkaren att jag MÅR bra och KÄNNER mig bra men det luriga med den här sjukdomen, är ju att det inte alltid är med verkligheten överensstämmande....


Men i onsdags kom brevet... Antikropparna var nu längre inte mätbara!!! Lyckan är fullständig! Att efter 12 ÅR, så äntligen är värdet nere på 0!!! Och med tanke på hur mina njurar har återhämtat sig, från 38 % kapacitet till 62 % kapacitet, så får jag nog nästan lov att använda mig av ord som FANTASTISKT!!!


Jag känner mig oerhört lyckligt lottad!


Önskar er en härlig helg!

Kram Carin

ANNONS
Av carin johansson - Onsdag 1 feb 15:59

... över att dotterns ridolycka, för två veckor sedan, slutade så väl som den gjorde...


Vi var på hoppträning och alldeles i början av passet så börjar en häst skena... Rakt mot Matilda och Herkules... Och stackars Herkules tror att han är utsatt för ett anfall... Flyr undan i panik samt bockar i försvar mot den andra hästen... Matilda har den här gången otur... Tappar balansen... Flyger av... Och landar i en rejäl smäll på bäckenet och drar därefter i bakhuvudet i sanden... Vi trodde till en början kanske inte att det var så allvarligt... Men smärtan tilltar... Och vi beslutar oss för att tillkalla ambulans... Det jag så innerligt hoppades att jag aldrig skulle behöva göra... Slå de där siffrorna... 112... Men ändå så sköljer ett slags konstigt lugn och närvaro över mig i samma ögonblick som jag inser att jag måste tillkalla hjälp...


Och på 5 minuter har vi ambulansen på plats... Två helt underbara killar! Vilka vardagshjältar! Proffs ända ut i fingerspetsarna... Det är bara ett problem... Jag lät Matilda sätta sig i bilen, medans jag skulle lasta hästen... Och där ligger hon nu... Oförmögen att röra sig... Men killarna ringer snabbt upp en ambulans till, så helt plötsligt står där fyra proffs som gemensamt hjälps åt för att säkra upp och ta ut Matilda ur bilen... När vi väl lyckats få henne säkert ur bilen, går färden mot Akuten som ett prio 1-larm... När vi anländer står personalen redo i akutrummet för att ta sig an och undersöka Matilda. Jag känner en sådan otroligt tacksamhet över vad jag ser framför mig! När allt fungerar som man innerligt hoppas att det skall göra, den dagen man behöver hjälp...


Och TACK och LOV, inga frakturer, utan bara en mörbultad och blåslagen tjej!


Men där och då, kände jag mig som en stolt skattebetalare


 


Han är ju den gosigaste och finaste vi vet, vår underbara Herkules!

Av carin johansson - Tisdag 10 jan 09:44

I Finabo bor det ju numera två hundar... Hundflocken utökades för 2 år sedan med en tax, efter att sonens idoga TJATANDE lyckades få sin mamma att ge upp... Mamman var ganska nöjd med EN hund, men det var inte sonen... Han var HELT övertygad om att han ville ha en tax... Och det är verkligen sonens tax... Nästan lite rörande att se bandet som finns mellan dom... Sally och hennes husse... Ren och skär kärlek... Det går verkligen att se hur hon avgudar honom och Filip sin lilla Sally...


 


Selma, beaglen, har väl kanske inte alla gånger varit lika förtjust... Tyvärr fick deras relation en ganska tråkig start, men tack och lov, så har den repat sig. Precis innan det var dags att hämta Sally, så drabbades Selma av livmoderinflammation... Vi märkte tydligt på Selma att hon inte var sig själv och vi åkte därför med henne till Blå Stjärna, där hon blev inlagd... Med tydliga symptom på livmoderinflammation... Jag var tydlig och talade om för veterinären att jag ville få Selma opererad som åtgärd... Dagen efter blir jag uppringd från Djursjukhuset... Det hade INTE bivit ngn operation utan i stället hade man valt att sätta in antibiotika på Selma. Mot min önskan. Och beslutet gundade sig på att när man gjorde ultraljud så kunde man inte se att livmodern var förstorad... Och då ställer tydligen inte Agria, försäkringsbolaget, upp och tar kostnaden...  Jag var besviken över beslutet men kände att det inte fanns så mycket jag kunde göra... Vi fick hem vår lilla Selma och vi märkte ju en klar förbättring på Selma. Hon var glad och pigg igen och ville leka. Frid och fröjd. Vi hämtar hem lilla Sally. Tiden går och våra fröknar börjar sakta bekanta sig... Vi känner dock inte riktigt igen vår Selma... Hon är sig inte riktigt lik... Är det måne tro chocken av att ha fått en tax i huset..? Lite svartsjuk...? Hela Selma känns låg och håller sig liksom på sin kant... Så kommer ÄNTLIGEN Selmas högtid på året! JAKTEN!!! Det som är hennes passion i livet... När hon och husse ger sig av ut... Så en söndag, när husse kommer i sina gröna byxor för att ge sig ut med Selma, så kliver hon inte ens ur sin säng... Men lilla Selma... Med ens förstår vi att hon är SJUK... Fram med termometer... Jo då... Selma har feber... 39 grader... Som stiger under dagen ... När eftermiddagen kommer, packar vi in vår lilla pälskling och beger oss till Borås och Selma blir inlagd igen.... På måndagen blir jag uppringd från Djursjukhuset... De kan inte hitta vart felet sitter, men helt klart mår hon inte bra... På tisdagen blir det napp! Akut njursvikt! Kraftig antibiotika på tre veckor sätts in, men nu MÅSTE hon väl ändå bli bra! Tre veckor går och det är dax för återbesök... Ett ultraljud på njurarna skall göras för att se hur de ser ut efter antibiotikan... Selma sövs inför undersökningen... Veterinären kommer och vi vänder upp Selma på rygg för att påbörja undersökningen... Då, där, börjar var sakta sipra ut ifrån livmodern.... När Selma ligger på rygg... Jag tror aldrig jag har sett en så chockad och förvånad min, som veterinären då uppvisar... Stackars lilla Selma... Det är alltså livmodern som ligger bakom alltihop... Bakterier har vandrat med blodet och satt sig i njuren och slagit ut dessa.... Ny konsultation m Agria görs och JOOO den här gången ställer de upp på operation och tar kostnaden... Operationstid bokas ngn dag senare och Selma lämnas in på sjursjukhuset IGEN... Operationen gick bra... Men Selma får lite annorlunda smärtlindring pga sina njurar... Vi hämtar hem henne och tänker att YES, nu äntligen är vi kvitt bekymmren... Det går ett dygn el två... Sedan börjar hon kräkas och vi ser hur dåligt hon mår... Bara att ta nästa vända till Djursjukhuset... Vid det här laget, så börjar jag misströsta... Jag tappar tron på att det här kommer att gå vägen... Mentalt börjar jag förbereda mig på att jag kommer få ställa mig in på ett liv utan Selma... Selma har fått bukspottskörtelinflammation, pankreatit... Helt j....a osannolikt! Men veterinär har en positiv inställnig och hävdar att detta skall gå bra! Selma kommer att bli återställd! Jag ber även en av mina nära vänner som till yrket är just veterinär, om råd... Är det här försvarbart...? Eller är det djurplågeri...? Men jag får förhoppningar om att det skall bli bra...


Och i dag, blir jag så lycklig inombords när jag tittar på Selma... Hon är åter en glad, busig och lycklig beagel.... Vi känner igen hennes upptåg och bus... Och hon är åter en jakthund! Men jag ljuger om jag inte medger att jag verkligen misströstade...


 


Men allra bäst med att ha fått en tax i huset, tycker Selma... Är att mattes benhård regler med att det inte får vara husdjur i möblerna, har lösts upp... Så numera är soffan intagen av två mycket nöjda hundar....

Av carin johansson - Torsdag 5 jan 14:19

... och VIPS så har vi hoppat några dagar in på nya året! Nytt år, nya utmaningar och nya möjligheter!


 


För oss i Finabo, så har livet de senaste åren, mer och mer kommit att kretsa kring min stora passion i livet - häst. Sedan Herkules flyttade in i slutet av sommaren, så har ju intresset inte precis minskat.... Vår underbara Herkuels! Jag får ibland nypa mig i armen, för att riktigt FATTA att han är vår! Han är som en stor, chockladbrun nallebjörn med de snällaste ögon man kan tänka sig! En stor kelgris som älskar att bli gosad med... Jag kan inte riktigt se mig mätt på vår fina prins! Det är väldigt lätt att fastna hos honom i boxen... När man ser hur han sluter ögonen för att han njuter, när man ställer sig och mjukt kliar honom bakom örat... Eller en mjuk puff av den silkeslena mulen...


Vi går nu mot våren och med den kommer tävlingsäsongen... Och OJ vad vi känner oss laddade i år! Skall bli vansinningt roligt att ge sig ut på banorna!


Något som jag INTE har ägnat så mycket tid de senaste åren, är ju den här bloggen... MEN jag ser enligt besöksstatistiken att en del ändå hittar hit och besöker detta yttepytte lilla hörn av cyberspace... Vilket väcker min nyfikenhet ENORMT! :D Vill du göra min dag, så lämna gärna ett litet avtryck i form av en kommentar... ;)


Och för att kanske stilla någon annans nyfikenhet... Anledningen till att jag från första början startade den här bloggen, var min sjukdom - Mikroskopisk polyangit. Som debuterade år 2005... Jag hör till den lyckliga skaran av patienter, som är så pass lyckligt lottad, att jag i dag, sedan 2015, lever helt utan cellgifter! Jag har varit helt förskonad i från något skov och sjukdomen har inte visat någon aktivitet alls, sedan medicineringen startade. Fast jag är fullt medveten om att detta öde delas inte av alla mina medsystrar och bröder som lever med samma diagnos... Jag har haft en enorm tur!

Med dessa ord vill jag önska God fortsättning på det nya året och en härlig trettondagsafton!

Av carin johansson - 30 december 2016 14:09

Och vips, så är nästan 2016 slut.... Och så värst många inlägg, kan jag inte stoltsera med under 2016... Nej, tiden har liksom inte velat infinna sig... Eller inspirationen....


Men för att sumera 2016.... Har på det stora varit ett härlig år att lägga till handlingarna....


2016 har mestadels kantats av stor glädje och lycka... Även om sorg också har varit ett inslag, vilket det är i livet... Vår käre Hasse, tränare och mentor i ridningen, lämnade oss hastigt i februari... Sorgen visar sig på olika sätt ibland... Det tog ett tag för mig, att ens kunna försöka ta in vad som hade hänt... Jag kunde inte sätta ord på det ofattbara... Än mindre ens skriva om det... Det var som om orden tog slut... Många vänner skrev fantastiska inlägg på bloggar och facebook... Jag... Jag kände mig bara tom... Ofantligt tom... Så fort jag skulle försöka skriva något, så var orden som bortblåsta.... Hasse, Hasse.... Du lämnade ett tomrum....


Men vad jag med säkerhet vet, är att Hasses sista önskan hade varit att vi satte oss ner och deppade ihop... Så därför repade tjejerna mod och gav sig ut på tävlingsbanorna och tog med sig vad Hasse hade lärt dom! Kämpa!!! Och ben! Mera BEN!!! Vi vet med säkerhet att Hasse vid ett par tillfällen under året,  nästan har spruckit av stolthet, där uppe bland molnen.... :)


Och så kom den efterlängtade våren... Och försommaren... Och med den, en av årets stora begivenheter - STUDENTEN!!! Jag blir varm i hjärtat när jag tänker tillbaka.... Vilken dag! Vilken fest vi fick! Ett minne för livet!

 

Hästarna är ju en oerhört stor del av våra liv, nu för tiden.... Ibland känns det som om det är häst 24/7... Ganska så bra, med andra ord, för en hästnörd....


Fast beståndet har förändrats lite under året... Fina Diva, som under två års tid har bott hos oss, har åkt hem till sing ägare igen och gör nu kometkarriär som körhäst!


 


Fina fina Diva.... Här från sommaren 2015 och en fotosession med Madeleines Fotolycka....


Är dom inte fina, så säg...? Mammahjärtat svämmar över.... :D


 


Men det som har gjort störst intryck på våra liv, är väl Herkuels... Vår underbara, fina Herkules...


 

 


Så vi ser med stor spänning fram mot vad 2017 har att bjuda!


Med dessa ord, önskar jag dig ett Gott Slut och ett fantastiskt Gott Nytt ÅR!

Av carin johansson - 9 augusti 2016 07:16

Ja, i dag kan man verkligen skrivar under på det... Vart tog sommaren vägen? Vips så är vi inne i augusti....

 

Och de där magiska mornarna som jag bara älskar, börjar att infinna sig...


Men för att backa bandet lite... Sist jag skrev var i maj... Underbara maj... Och som för vår del bestod maj mest av förberedelser inför den stora dagen... Sonens studendag... Och vilken fest vi fick! Precis som vi hade hoppats och önskat! Släkt, vänner och grannar och till och med solen förgyllde vår students stora dag! Efter 1 månad med torka och sol, så visade väderprognosen den 10 juni, att det skulle komma 10 mm regn... DET hade inte ingått i min planering... MEN soldansen gav resultat! Och regnet försvan och i stället kom solen och vi fick den där fantastiska dagen som vi hade hoppats på!

 


Strax därefter begav vi oss på härlig släktresa till Rodos... Och allt var helt fantastiskt! En vecka med sol, bad, mat och härligt umgänge! Och en vecka går fort... Men när vi anländer flygplatsen för hemresa, så får vi meddelande om att det inte blev någon hemresa... Flygplanet var trasigt och stod kvar i Göteborg... Så för vår del blev det 33 timmar längre semester på Rodos... ;) Måste säga att Fritidsresor skötte det hela väldigt bra och gjorde allt vad som stod i deras makt för att ta hand om oss strandade gäster.... :) Tummen upp för TUI!

Vi hade tillbringat veckan längst söder ut på Rodos, så vi tog därför tillfället i akt att få oss en kväll inne i Gamla Stan ... Som lite extra guldkant på resan...  


Men det som kanske har kantat vår sommar allra mest, är nog ändå vårt stora intresse häst... Matilda och Diva har varit i Varberg och deltagit på Varbergshoppet... Vilken tävling de hade fixat för våra ponnytjejer! Tjejerna fick tävla på samma bana och arena som det stora stjärnorna .... Bara känslan av att få rida in där... Wow... Och lilla Diva, hon gjorde vad vi förväntade av henne! Vilken liten stjärna hon är! 

 

 


Jaa, detta var riktigt stort! :D


Men det som kanske har varit vår största händelse i sommar, är nog ändå Herkules... En ny ponny har flyttat in i Finabo... Vår fina fina Herkules!

 

 


Herkules har nu bott hos oss i 14 dagar och vi är redan oerhört fästa vid honom! Vi ser början på ett nytt hästäventyr och vi längtar såå till att ta reda på vart det här äventyret kommer att ta oss!


Av carin johansson - 16 maj 2016 09:40

Och vips, så är vi i mitten av maj ... Underbara, fantastiska maj! Och i Finabo pågår förberedelserna för fullt, för stundande studentkalas! Kan ni fatta...? Min lille ängel, skall ta studenten... Trädgårdsarbete, menyplanering, renovering av toalett... Ungefär som det brukar bli i Finabo..... :D

 

Jag trodde knappt att någon besökte min blogg längre, då den lever i en förtorkad tillvaro... Men det visade sig vara fel, då jag fick en fråga angående min sjukdom, mikroskopisk polyangit, MPA, härom dagen... Och tänkte därför skriva lite om hur det är just nu i sjukdomen....


Det är nu 11 år sedan jag insjuknade och i dag så äter jag endast enlapril, för att hjälpa mina njurar samt levaxin för att hjälpa sköldkörteln lite, som mediciner.


I mars 2015 fick jag ÄNTLIGEN sluta med Imurel. LYCKA!!! för mig har det hela tiden varit målet jag strävat mot, att få fasa ut cellgifterna! Året som följde, fick jag gå på provtagning var 4:e vecka för att se så att sjukdomen höll sig i schack. Och nu går jag var 8:e vecka på kontroll.


Jag mår fantastisk bra och är oerhört lycklig över att jag är såpass lyckligt lottad, att jag har kunnat fasat ut cellgifterna... Med åren så har man på olika sätt fått ta del av andras historier kring den här sjukdomen och jag inser att jag är en lyckligt lottad person.


Något mer som faktiskt är ganska facinerande är, att nu i mars 2016, så gjorde jag en ny mätning på mina njurar och från att ha haft en kapacitet på 38% 2005 så har njurarna succesivt repat sig, så vid de två sista mätningarna 2014 och  2015 låg kapaciteten på 59 % men nu, 2016, så hade kapaciteten repat sig till 62%!!! Helt otroligt att dom fortfarande "repara" sig sakta men säkert!!! Det kanske kan te sig marginelt, men för mig personligen, så är det en sådan oerhörd triumf att njurarna har repat sig, då jag fick höra från allra första början att det är omöjligt och att läkningsprocessen faktiskt fortfarande pågår!!! Så det brevet är för mig som rena lottovinsten! Jag blir så oerhört lycklig var gång jag tittar på brevet! Som mitt egna lilla lyckopiller... Känner jag mig låg, så är det bara att ta fram och genast infinner sig känslan YES, I did it!


Något som jag också kommit till insikt med under åren, är att jag även är oerhört lyckligt lottad med den hjälp jag fått av sjukvården! Den har varit exemplarisk! Reumatologen har tagit oerhört väl hand om mig som patient och tar mig alltid på största allvar OM jag hör av mig till dom. För några veckor sedan så drabbades jag av njurstensanfall, vilket inte hänger ihop m sjukdomen, men är jobbigt ändå... Men när jag kom till aktuen och berättade för dom om min situation och min grundsjukom, så togs jag även där emot på ett fantastiskt sätt! Oerhört noggranna och inget lämnades åt slumpen! Direkt skickades jag på CT för att i mitt fall, så ville de verkligen veta hur mina njurar mådde. Och inte som min stackars granne, bli hemskickad tre ggr från akuten utan att något direkt hände el något aggerande från sjukvården.


Sköt om er och njut av maj månad!

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ carin i finabo med Blogkeen
Följ carin i finabo med Bloglovin'

mail


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se