Och vips, så är vi i mitten av maj ... Underbara, fantastiska maj! Och i Finabo pågår förberedelserna för fullt, för stundande studentkalas! Kan ni fatta...? Min lille ängel, skall ta studenten... Trädgårdsarbete, menyplanering, renovering av toalett... Ungefär som det brukar bli i Finabo..... :D

 

Jag trodde knappt att någon besökte min blogg längre, då den lever i en förtorkad tillvaro... Men det visade sig vara fel, då jag fick en fråga angående min sjukdom, mikroskopisk polyangit, MPA, härom dagen... Och tänkte därför skriva lite om hur det är just nu i sjukdomen....

Det är nu 11 år sedan jag insjuknade och i dag så äter jag endast enlapril, för att hjälpa mina njurar samt levaxin för att hjälpa sköldkörteln lite, som mediciner.

I mars 2015 fick jag ÄNTLIGEN sluta med Imurel. LYCKA!!! för mig har det hela tiden varit målet jag strävat mot, att få fasa ut cellgifterna! Året som följde, fick jag gå på provtagning var 4:e vecka för att se så att sjukdomen höll sig i schack. Och nu går jag var 8:e vecka på kontroll.

Jag mår fantastisk bra och är oerhört lycklig över att jag är såpass lyckligt lottad, att jag har kunnat fasat ut cellgifterna... Med åren så har man på olika sätt fått ta del av andras historier kring den här sjukdomen och jag inser att jag är en lyckligt lottad person.

Något mer som faktiskt är ganska facinerande är, att nu i mars 2016, så gjorde jag en ny mätning på mina njurar och från att ha haft en kapacitet på 38% 2005 så har njurarna succesivt repat sig, så vid de två sista mätningarna 2014 och  2015 låg kapaciteten på 59 % men nu, 2016, så hade kapaciteten repat sig till 62%!!! Helt otroligt att dom fortfarande "repara" sig sakta men säkert!!! Det kanske kan te sig marginelt, men för mig personligen, så är det en sådan oerhörd triumf att njurarna har repat sig, då jag fick höra från allra första början att det är omöjligt och att läkningsprocessen faktiskt fortfarande pågår!!! Så det brevet är för mig som rena lottovinsten! Jag blir så oerhört lycklig var gång jag tittar på brevet! Som mitt egna lilla lyckopiller... Känner jag mig låg, så är det bara att ta fram och genast infinner sig känslan YES, I did it!

Något som jag också kommit till insikt med under åren, är att jag även är oerhört lyckligt lottad med den hjälp jag fått av sjukvården! Den har varit exemplarisk! Reumatologen har tagit oerhört väl hand om mig som patient och tar mig alltid på största allvar OM jag hör av mig till dom. För några veckor sedan så drabbades jag av njurstensanfall, vilket inte hänger ihop m sjukdomen, men är jobbigt ändå... Men när jag kom till aktuen och berättade för dom om min situation och min grundsjukom, så togs jag även där emot på ett fantastiskt sätt! Oerhört noggranna och inget lämnades åt slumpen! Direkt skickades jag på CT för att i mitt fall, så ville de verkligen veta hur mina njurar mådde. Och inte som min stackars granne, bli hemskickad tre ggr från akuten utan att något direkt hände el något aggerande från sjukvården.

Sköt om er och njut av maj månad!