Livet kan i bland vara tufft... Oerhört tufft... Men ibland alldeles, alldeles underbart.... Och vi alla drabbas av våra prövningar....

I mitt fall handlar det om min sjukdom, mikroskopisk polyangit, som jag släpat på sedan 2005.... Då, 2005, så var jag oerhört sjuk.... Och mina njurar var det organ som blev värst drabbade... Det gällde att försöka rädda det som räddas kunde, fick jag klart för mig... För det som är förstört kan ALDRIG bli bättre, upplyste läkaren mig.... Då 2005, hade jag en njurkapacitet på 38 %....  Men någonstans inom mig, väcktes den trotsiga Carin, den positiva och envisa Carin... Hon som VÄGRAR ge upp.... -Dom skall få se! Mina njurar SKA bli bättre!!!

Och så växte ett groende positiv tänkande inom mig... Jag har hela tiden TROTT att det skall gå!!!

Och förra fredagen var det dax att på nytt testa njurarna... Nu visade det sig att njurarna var uppe på 59%!!! Och det bästa av allt, är mina blodprover bra i januari, så får jag sluta med cellgifter!!! Som jag har väntat på denna dag!!!

Men inte slut på solskenshistorier där inte... Denna veckan har varit händelserik i Finabo.... En av hästarna i stallet hade en inplanerad operation i tisdags... Operationen gick bra, Máni vaknad ur narkosen, och fick några timmar senare klartecken på att åka hem... Väl hemma upptäckte vi när vi öppnade transporten, att han hade börjat att blöda under transporten hem.... Det var till en början kanske inte så farligt... Men blodflödet tilltog, till att slut bli helt akut.... Vi stod i över en timma med tryckförband innan veterinären ÄNTLIGEN kom....

Mánis enda chans var, att vi lyckades att få till ett tryckförband som skulle hålla för hela transporten till Slöinge djurklinik.... Vi jobbade förbrilt med att stoppa blodflödet.... Kl 21 på kvällen LYFTE vi in den lite motsträvig herren i transporten och så i väg! Kvar på gårdsplanen hemma, stod vi som under ett par timmar jobbat och jobbat för att rädda Máni.... Det enda som vi nu kunde göra , var att hålla tummarna att tryckförbandet satt ordentligt och höll hela vägen.....

Och städa stallet.... För vilket kaos där rådde efter förbrilt livsräddande arbete.... En sopsäck att samla i hop alla använda tygstycken och handdukar och kompresser.... Jag bad en liten bön att ingen skulle inventera vår soptunna,  för om så skedde skulle jag nog kunna räkna med att ha polisen på dörren som avkrävde mig på en förklaring..... 

Och jag hade med Mani i aftonbönen den kvällen.... -God gud, se till så att förbandet håller .... Och det gick vägen!!! Så när jag på onsdag morgon klev upp i ottan, så hittade jag ett sms att vi hade klarat det! Blödningen hade stannat och Mani levde när de kom fram!!! Kan säga som så, att det var många tårar av glädje i frukostgröten den morgonen.... Jag kände hur all anspänning fullständigt släppte och tårarna fullkomligt vällde fram av glädje! Det andra alternativet vägrade jag ens att tänka på....

I går kväll fick så prinsen återvända hem till Finabo igen.... Det blev lite extra klappar på pojken i morses... :)

Så nu mina vänner, bland alla glädjetårar, så önskar jag er en fin Lucia och en fantastisk helg!