I går kväll var det ridlektion igen. Ja, eftersom en vecka går så himla fort, så kändes det som igen... I går var det dax för hoppning, vilket vi ägnar oss åt var fjärde vecka. Förr, för en si så där 20 - 25 år sedan, så älskade jag hoppning... Det gör jag inte längre... Drabbas alltid av värsta ångesten och är riktigt duktig på att intala mig själv att det kommer att braka år skogen... Är det åldern? Eller är det så at man blir liiite klokare med åren... Men men, det har i varje fall inte gått så långt att jag fegar ur... Och när jag väl flyger över hindren så är det en underbar känsla! Man blir ett med hästen! Så jag förstår varför jag älskade det en gång i tiden...